Till minne av Björn Söderberg

Idag har det gått fjorton år sedan mordet på Björn Söderberg. Aldrig kommer vi att glömma, aldrig kommer vi att förlåta vad som hände den dagen. Minnet av mordet påminner oss, med en brutal tydlighet, om hur långt vår fiende är benägen att gå. Det påminner oss om våldets realitet som politisk maktfaktor i sista instans. Samtidigt manar det oss till att förstärka och intensifiera vår egen kamp – därför att endast så kan vi undvika att liknande händelser inträffar i framtiden. Det är vår plikt.

Björn Söderberg sköts till döds utanför dörren till sin lägenhet i södra Stockholm den tolfte oktober 1999. Skotten avlossades av nazisterna Hampus Hellekant och/eller Björn Lindberg Hernlund. Anledningen till mordet var att Björn Söderberg några månader tidigare hade avslöjat att en känd nazist satt med i fackklubbstyrelsen på hans arbetsplats. Detta avslöjande hade lett till att nazisten blev utesluten ur facket samt sparkad från arbetsplatsen. Av den anledningen kom Hellekant och Lindberg Hernlund hem till Björn Söderberg den dagen. De gick dit för att hämnas. De sköt honom i armen, benet, bålen och huvudet med tio skott och lämnade honom död i dörren till sitt eget hem.

Björns fackförening, SAC Syndikalisterna, har utlyst dagens datum, den tolfte oktober, till Civilkuragets Dag. På denna dag högtidlighåller vi hans minne och minns det mod som han uppvisade. Björn Söderberg valde att vara lojal mot sin klass och sin övertygelse, trots att han var medveten om vilka risker det innebar. Det är värt att komma ihåg. Med tanke på den utsatthet och exploatering som vi dagligen tvingas utstå som arbetare, så krävs det nämligen ett enormt mod från vår sida. Det krävs att vi har modet att stå upp för vår rätt. Det krävs att vi är modiga nog att göra motstånd och kämpa för drägliga villkor och rättigheter, trots de risker som det stundtals innebär – därför att riskerna med att vika ner sig och avstå från att kämpa är tusen gånger värre.

Ständigt på nytt blir vi påminda om detta faktum. Tidigare i år blev t.ex. två arbetare avstängda från sina jobb på LSS-boendet Mellbygården i Partille Kommun, därför att de hade fört fram kritik mot de missförhållanden som rådde på deras arbetsplats. Den ene utav dem hade, i egenskap av skyddsombud, skrivit ett kritiskt brev till kommunledningen som han anklagade för maktmissbruk, svågerpolitik och korruption. Som svar från ledningen blev han och hans kollega avstängda med omedelbar verkan några dagar senare.

De två arbetarna i Partille stod dock inte ensamma. Deras kolleger gick samman för att kräva ett upphävande av avstängningarna. Tillsammans bildade de en stödgrupp som har genomfört demonstrationer och andra protester för att lyfta frågan till en politisk nivå. Kampen fortgår med bibehållen styrka.

I sådana ögonblick påminns vi om vår maktlöshet som arbetare. Hur arbetsgivarna kan utnyttja sin makt över produktionen och marknaden för att hålla oss på plats. Är vi inte tillräckligt lydiga på våra jobb riskerar vi uppsägning. Är vi inte tillräckligt anpassningsbara till ”arbetsmarknadens villkor” riskerar vi att gå utan arbete och försörjning under en lång tid, samt tvingas till förnedrande aktiviteter som Fas 3. Hotet om bestraffningar av detta slag är ständigt närvarande för oss och markerar begränsningarna för vårt handlingsutrymme. På ett personligt plan framkallar det lätt en känsla av vanmakt. En individuellt upplevd maktlöshet som inte kan brytas genom något annat än det kollektiva handlandet.

Som medlemmar i samma klass lever vi under gemensamma exploateringsförhållanden och delar därför kollektiva intressen. I egenskap utav arbetare besitter vi dessutom tillsammans den väldiga maktpotential som följer av att det är vi som genom vårt arbete producerar ekonomiskt värde. När vi kan manifestera denna makt – i situationer då vi kämpar tillsammans och tar egna initiativ för att uppfylla våra intressen som klass – då (och först då) uppstår tillfällen till att vända på vår underordnade ställning och aktivt förändra våra förhållanden till det bättre.

 

Motstånd och organisering

Där det utövas förtryck och exploatering, där byggs samtidigt grunden för motstånd och organisering. Mordet på Björn Söderberg år 1999 möttes av ett brett och kraftfullt motangrepp bland landets arbetare. På initiativ från SAC Syndikalisterna samlade fackföreningsrörelsen ca 45 000 personer till manifestationer runt om i landet, för att uttrycka den samlade ilska och avsky som folk kände gentemot nazisterna. Då ansåg nästan 70 procent av Sveriges befolkning att nazistiska organisationer skulle förbjudas. Skolelever som hade nazistiska sympatier började bli ifrågasatta utav sina lärare och andra elever. Ledande nazister hängdes ut med namn och bild i tidningarna. Den antifascistiska mobiliseringen gjorde det mindre och mindre trivsamt att vara nazist.

I Europa blomstrar återigen nyfascistiska krafter, gödda av den frustration och desillusionering som krisen och nedskärningspolitiken har medfört. Fascismen fortsätter att skörda offer där den går fram. För lite mindre än en månad sedan blev den kände antifascisten och rapparen Pavlos Fyssas brutalt avrättad på en gata i Aten av medlemmar ur fascistpartiet Gyllene Gryning. Så sent som i somras blev den 18-årige antifascisten Clément Méric mördad av fascister i Frankrike. Dessa händelser har, i respektive land, bemötts av en allmän ilska och fördömts av de breda skikten av befolkningen.

Samtidigt är det mycket som har förändrats i Sverige sedan 90-talets högerextrema våldsvåg och det aktiva motstånd som den framkallade. De högerradikala kadrer som kämpar för att etablera närvaro på gatorna, med mer eller mindre våldsamma metoder, har inte försvunnit. Vid sidan av dessa strategier har dock fascisterna omgrupperat sig och utvecklat nya strategier. De högerextrema grupper som strävat efter att vinna inflytande i riksdagen och ägna sig åt propaganda via bl.a. nätaktivism, har visat sig vara ett svårare hot att bemöta.

Högerextremismen har djupgående rötter, som sträcker sig långt ner i vårt samhälles infekterade terräng. Det krävs att vi rycker upp fascismen med rötterna. Vi måste själva ta initiativet över kampen i sociala och politiska frågor. Skulden för arbetslösheten, nedmonteringen av den offentliga välfärden och den sociala utslagningen vilar ytterst hos kapitalägarna och deras politiska hantlangare. Det är de som tjänar på sänkta löner, höjd arbetslöshet och den urholkade välfärden. Det är vi, arbetarna, som förlorar. Möjligheterna till förändring vilar hos oss själva, i vår organisering och i vår kampvilja. Det är upp till oss själva att gripa makten över våra egna liv.

Kommentarer



Lämna en kommentar